Rustade för säsongens första vinterkyla var vi åtta som gav oss in i Grönstaskogen med luppar för att närmare kunna studera mångfalden bland mossor och lavar.
På bergväggen växer cypressfläta. Den är vanlig och mycket variabel. Bladen är skärformigt böjda, vilket gör att den liknar en fläta.
Kärr och mossor i skogen utgör brandrefugier. I skogsbruket kallar man det impediment, så även hällmarkerna. Produktiviteten är så låg att det inte är lönt att bedriva skogsbruk där. Där kan man hitta artsamhällen med lång kontinuitet. I Grönstaskogen finns många sådana områden.
Vandringen leddes av Christian och Elise med första stopp vid Skvattrammossen ovanför Grönsta gärde som nu nästan är torrlagd. På våren liknar den en sjö. Då står vattnet högt upp på alsocklarna.
Skvattram känner man igen på den säregna doften. Gnugga bladen!
Uppe på hällmarken lyste grå och vitgul renlav. Islandslav och fönsterlav finns det också gott om.
Vril högt upp på björken. Man vet inte helt säkert, men mycket talar för att orsaken till att fibrerna går åt olika håll har en genetisk orsak. På stammen bildar stubbkvastmossa små kuddar.
Revlummer. Sporpulvret i toppen kallas nikt och även kärringkrut. Tänder man eld på det så kan man få det att spraka. Har använts som fotoblixt!
Vi lyckades nästan nå runt Stortallen!
Ett axplock av alla fynd vi gjorde:
Text: Elise och Christian
Bild: Eva