2021-06-10: Brevet från Fanny Kempe resulterade i att hon tillsammans med Lidingökretsens ordförande Isak Isaksson träffade Anna Wilson på Mitt i som nu har publicerat denna artikel i senaste numret av papperstidningen. (klicka på bilden för bättre läsbarhet)
//eva

Skötsel av gräsmarker på Lidingö

Det är djupt allvarligt att Lidingö kommun sedan flera år tillbaka, systematiskt och utan urskiljning, med stora klippmaskiner, kortklipper/”renrakar” öns alla fria och öppna gräs- och ängsytor; allt tidigare på försommaren, alltmer frekvent och över allt större ytor ändå upp i skogskanterna och in i skogen. Så att ingen vild och blommande ängsmark längre finns kvar från slutet av maj tills dess snön faller.

En skrämmande utveckling som accelererat de tre senaste åren.

Bilderna är tagna i slutet av maj 2021   Foto: Fanny Kempe

Försommarblomningen skövlas innan den knappt kommit i blomning och ges ingen chans att komma tillbaka. I år var ängar och naturytor renrakade redan nu till pingsthelgen den 22-24 maj.

Det finns ingenstans att vare sig se eller plocka vilda ängsblommor. Överallt syns från maj in i hösten bara vidsträckta och kortklippta gräsytor som senare på sommaren förvandlas till förtorkad gul stubbåker. Ökenlikt, tomt, och stumt.

När inga vildblommande gräsytor och ängar längre tillåts i fri och öppen natur, kring bostadshus, skolor, förskolor, utmed vägar, promenadstigar och vandringsleder hotas den biologiska mångfalden och följden blir ett ödsligt och livlöst naturlandskap, där människor och djur berövas livsviktiga och grundläggande naturvärden för sin överlevnad.

Situation blir då katastrofal för våra livsviktiga och hotade pollinatörer; fjärilar, humlor, bin och fåglar. Utan blommande vilda örter i sin absoluta närhet överlever de inte och vi människor överlever inte utan dem, då vi är helt beroende av våra pollinatörer för vår livsmedelsförsörjning.

För många människor innebär vistandet i den orörda och vilda naturen en livsviktig del av deras liv. Fler och fler hittar till naturen som en oumbärlig rekreationsplats, för att där finna psykisk och fysisk balans och återhämtning. Men den naturen på Lidingö tas nu ifrån oss.

Förra sommaren var situationen värre på ön än andra år. Vildblommorna kom aldrig tillbaka, de klipptes hela tiden bort, med stor och återkommande frenesi. Och inget annat år hade jag då varit med om att inte till midsommar kunnat plocka en bukett prästkragar, rödklöver och midsommarblomster. Fällningen av smörblommor och hundloka hade redan skett omgående utan att de blommat över. Och inget tidigare år hade jag i slutet av juli måst åka omkring med bilen på ön för att leta efter gulmåra och bara kommit hem med en enda liten kvist. Överallt renrakat, inte en blomma. Och att inte längre kunna se och plocka blåklockor och blommande ljung nära skogsbrynen i augusti, att inte kunna se och uppleva vajande gräs var en stor förlust. Allt var borta.

Jag har genom åren kontinuerligt varit i kontakt med kommunens ansvariga och chefer och påtalat problemet. Jag belyste det även i naturnätverkets möte med kommunen i februari. Jag hade därför en svag förhoppning om att de ansvariga nu till sommaren skulle ha lyssnat.

Så jag vandrade nu lördagen den 23/5, förväntansfull ut på en vandring runt ön för att äntligen, efter en lång vinter och en kall vår, få uppleva försommarblomningen, gullvivorna, de första hundlokorna, smörblommorna, knoppar av midsommarblomster, det första skira och vajande gräset och spår av snart blommande rödklöver Men allt var borta, alla ängsytor var brutalt kortklippta. Även gullvivorna var helt bortklippta, ännu i blom. Kommunens ansvariga hade inte lyssnat och situationen var värre än något tidigare år. Stora leriga spår av klippmaskiner syntes överallt. I gräset syntes nedmejade och nedklippta rödklöver och trasade embryon av andra kommande sommarblommor.

Jag möter människor på stigarna, alla uttrycker samma sak, frågar sig vad som har hänt? Och alla talar om att denna vår varit så tyst. Vi delar att vi i år inte hört näktergalen, bofinken, lövsångaren och rödhaken som förr på våra vanliga platser utmed våra hemmastadda vandringsstråk. I år känns trasten vemodig och ödslig i sin ensamma sång. Alla saknar ängarna, blommorna, det vajande gräset, dofterna och är ledsna. Som om någon förtingligat naturen och därmed oss, genom att inte bry sig om det levande och levandegörande. Vi säger till varandra att det gör oss tysta, nedstämda och skrämda.

Det var sorgliga möten och en ödslig upplevelse.

Sedan dess har jag inte promenerat på Lidingö. Jag blir för betryckt. Jag har åkt till Djurgården och vandrat där. Där är försommaren som den ska vara och som den var på Lidingö innan den skrämmande förvandlingen inträffade. Då när man spontant, bara kunde gå ut en liten stund runt huset för att känna doften från skogen och ängen och plocka med sig en liten bukett hem med vilda ängsblommor.

Lidingö 27 maj 2021

Fanny Kempe
Lidingöbo på olika sätt sedan 50 år.